Inkludera den sociala pelaren i fördraget

I

Den sociala pelaren ratificerades formellt i fredags i Göteborg av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, EU-parlamentets ordförande Antonio Tajani och rådets president Juri Ratas. Pelaren innehåller 20 artiklar med syfte att stärka medborgarnas sociala rättigheter och godkändes redan den 23 oktober när medlemsländernas socialministrar enades i frågan.

Pelaren för inte med sig några egentliga skyldigheter för medlemsstaterna, men har ändå mötts av omfattande kritik från både höger och vänster. Kritiken har å ena sidan betonat att Bryssel vill ta över traditionellt nationella ansvarsområden och samtidigt å andra sidan att pelaren är tandlös och inte kommer ha någon effekt. Kritiken är förståelig men också förenklad och framstår främst som ett sätt att ta politiska poänger.

Det är förvisso sant att de politiska områden som omfattas av pelaren så som tillträde till arbetsmarknadsåtgärder, rättvisa arbetsvillkor och social trygghet traditionellt faller inom medlemsstaternas kompetens. Samtidigt finns det ett tydligt behov i Europa att bemöta de sociala utmaningar som följer av etableringen av EU:s inre marknad. De fyra friheterna som tillsammans verkställer den gemensamma marknaden tar inte någon hänsyn till de sociala konsekvenser som uppstått i kölvattnet av en gemensam europeisk marknad. Snarare har majoriteten av unionens tidigare regelverk vad gäller sociala frågor rört sig om arbetsmiljöfrågor i syfte att bidra till ett effektivt genomförande av den fria rörligheten. Socialpolitiska frågor ur ett välfärdsperspektiv har dock varit tabu och en politisk omöjlighet på EU-nivå. Med beaktande av den kritik som anförts är det fortfarande en svår politisk fråga men vad som blivit tydligt de senaste åren är att det finns ett behov av att möta Europas sociala utmaningar på en europeisk nivå.

Arbetslösheten har minskat de senaste åren men flera medlemsstater lider fortfarande av exceptionellt hög arbetslöshet, som t.ex. Grekland med 23  % arbetslöshet och Spanien med 19 %. Dessutom finns det stora ekonomiska skillnader i Europa, jämför nettosnittinkomsten i Sverige på ca 22500 kr i månaden med snittet i Rumänien på strax över 2000 kr, eller i Spanien på ca 11500 med den i Grekland på ca 6200 kr. Därtill valde England att lämna unionen i juni 2016 i ett val där strax över hälften av Englands befolkning inte förstod på vilket sätt unionen var till för dem. Det är i den politiska kontexten, i ljuset av betydande sociala utmaningar och med en växande andel unionsmedborgare som vill lämna unionen, som den sociala pelaren måste bli förstådd.

Med beaktande av de här utmaningarna är det inte konstigt att kritik också lyfts fram om att pelaren är tandlös, onödig och att den inte kommer skapa någon förändring. Tyvärr är det sant att som den politiska deklaration pelaren är idag så kommer den inte kunna lösa de här problemen. Vad som inte nämns så ofta är dock att medlemsländerna själva kan påverka vilken rättslig status pelaren och andra deklarationer om sociala rättigheter skall ges eftersom det är medlemsländerna som formar EU:s riktning och mandat. Detta är viktigt att påpeka då det finns en tendens att skjuta ifrån sig ansvaret när det gäller sociala frågor på europeisk nivå. Dagens sociala utmaningar går dock inte längre att betrakta som enbart en nationell fråga och det är inte tillräckligt att politiker på nationell nivå hänvisar till EU:s brister i de här sammanhangen om de inte själva verkar för att ge EU det mandat som krävs.

Den inre marknadens genomförande skapar nya sociala spänningar och bidrar till den växande sociala oro som sprider sig i Europa. Därför måste medlemsländerna, på samma sätt som de gav den fria rörligheten för kapital och varor högsta rättsliga status, föra in den sociala pelaren i EU-fördraget så att den får den bindande verkan som behövs för att kunna göra en verklig skillnad för EU:s medborgare.